Legenden säger att de första snöskotrarna som kom till Sverige var fem stycken Ski-doo A-62or och att de såldes innan de lämnat mässgolvet där de visades upp. Idag tittar vi närmare på en av dem.
Text Robert Olsson I Foto Stefan Sund & Museum of ingenuity J. Armand Bombardier Archives
Det har gått nästan 60 år sedan denna skoter byggdes men det är ändå förvånansvärt många detaljer och grundprinciper som förblivit desamma så Bombardiers recept på snöskotern har stått sig väl. Motorn sitter fortfarande framför föraren och skotrarna av idag drivs fortfarande av gummimattor som är 15.5 tum. Nu precis som då är både föraren och motorns vikt centralt placerad mitt på maskinen för bästa manövrerbarhet.
Ett härligt mjukt ljud ur Kohler K181!
I USA kallas Ski-doo skotrar tillverkade mellan 1959-1962 för ”tincabs” vilket syftar på att huven var tillverkad i plåt och utgjorde en fast del av karossen. Ville man komma åt sakar innanför fick man helt enkelt krypa in eller skruva loss motorn. Detta är dock inte så märkvärdigt som det låter eftersom dessa maskinen konstruerades med enkelhet och driftsäkerhet i fokus. Om något mot förmodan gick sönder skulle det vara möjligt att reparera den själv. Mitt ute i skogen om så krävdes. Ett talande exempel på denna enkelhet är att lampan drivs genom en dynamo på variatorn precis som den man finner på en gammal cykel och det är nog inte en alltför djärv gissning att den inte lyste så värst starkt. Det finns heller ingen lös bensintank då även tanken är integrerad i chassiet. Fastän lacken, nu mer än ett halvt sekel senare, flagnat till en vacker patina påminns vi om att huven en gång var lackerad i den klassiska gulfärgen som skolbussarna i Nordamerika använde och sitsen kläddes med samma röda vinyl som bussens säten var gjorda av.
Årets nyhet 1962 var att skidorna kortats något och huven gjorts lite nättare för att spara vikt. Den nya modellen kallades A-62 där ”A” inofficiellt stod för Alpine. Man sålde även den lite kantigare varianten från föregående år under namnet K-62. Det fanns tre motoralternativ att välja mellan – en fyrtakts Kohler på 7hk vid 3600 varv eller en tvåtakts JLO som antingen utvecklade 6hk eller 8hk (oftast betecknad som J-62). Tomvikten var 156kg för A-62 och mattan var 15×114 tum precis som vilken Ski-doo som helst ända fram till 1990-talet. Plasten vi är vana vid att se överallt idag lyste med sin frånvaro, det plåt, gummi och bakelit som gällde 1962.
Hur är den då att köra?
För den som kört en veteranskoter som Elan eller liknande är det ingen stor omställning. Den enda skillnaden är att om man väljer en sittande körställning hamnar man praktiskt taget på tunneln då dynan är fem centimeter tjock. Skulle vinterkylan tränga sig på går det att krypa in en bit under huven så att benen skyddas från snön men de flesta väljer nog att halvstå med ett knä på sitsen och den körställningen känns behaglig.
Motorljudet och motorkaraktären upplevs väldigt annorlunda för att vara en snöskoter, snarare låter den som en gräsklippartraktor. Motorn är en likadan Kohler som satt i den allra första ski-doon med träskidor så visst klappar historiens vingslag när man framför denna tingest! Toppfarten är runt 50km/t vilket inte låter så mycket men var betydligt snabbare än alternativet – att åka skidor. Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Ski-doos tincab-modeller onekligen är en av de mest klassiska snöskotrar som byggts och att de bildade skola för hela snöskoterhobbyn. Man kan undra var vi hade varit utan dem…
