Text Robert Olsson I Foto Stefan Sund
Japaner Japaner Japaner
Alla de stora japanska motorcykeltillverkarna nosade på snöskotermarknaden vid ett eller annat tillfälle men idag är det som bekant bara Yamaha kvar. Annat var det under det tidiga 1970-talets guldålder då alla de stora japanska märkena stod i startgroparna. Yamaha startade tillverkning 1969 och snart gav sig Suzuki in i fajten 1971-75 med Nomad och Fury-modellerna. Det var inte jättespännande eller särskilt innovativa men robusta och välbyggda maskiner. Massor av nytänkande och experimentlusta fanns det däremot hos Honda som byggde en prototyp med en fyrcylindrig CB 750-motor! De byggde också den originella, 110 kg lätta, ”White Fox” där föraren satt i en cockpit med en 178cc motor monterad bakom ryggen. Närmare 200 stycken White Fox byggdes och några såldes till och med innan Honda fick kalla fötter och drog tillbaka hela serien. Honda kom fram till att företaget skulle satsa på ATC/ATV istället dvs trehjulingarna och senare fyrhjulingarna.
Tillverkade i USA
Kawasaki byggde en snöskoterprototyp redan på 1960-talet men valde istället att bara leverera motorer, men man kunde tydligen inte riktigt släppa tanken på en egen skoterdivision och till sist övertalades styrelsen i Japan av Kawasaki USA att starta tillverkning av snöskotrar och därmed ströps tillgången på motorer för Arctic-Cat som fick vända sig till Suzuki istället.
Självförtroendet måste ha varit stort när man, trots turbulensen i spåren av oljekrisen 1973, köpte upp den vacklande kanadensiska tillverkaren Sno-Jet i december 1975 för att få tillgång till återförsäljarnätet och flyttade tillverkningen till Lincoln Nebraska USA. Räkningen skickades till Japan med målet att gå i Yamahas framgångsrika skoterspår. Av försäljningsskäl behölls Sno-Jets blå kulör för produktionsskotrarna men på racingsidan var Kawasakis skotrar gröna och vita precis som inom roadracingen.
Bland Kawasakis mest minnesvärda insatser inom racing var världsrekorden inom 24h långdistanslopp samt deras Race of Champions där dåtidens främsta tävlingsförare tävlade på identiska Kawasaki Invader. Vi skall inte heller glömma satsningen på ovalracing där Jaques Villevnue rattade den mytomspunna Kawasaki ”Shark” på banorna 1977.
The Hottest thing on snow
Modellerna Intruder och Invader konstruerades från scratch och var välbyggda för sin tid med aluminium/stålchassin, plastbalja samt driftsäkra motorer från Japan. Märket marknadsfördes som en ”Corvette på snö” och finishen var bättre än samtida Arctic-Cat och Polaris. Kawasaki erbjöd modellerna Drifter – den lätta maskinen, fläktkylda Intruder och vätskekylda Invader 340, 440 och LTD. Maskinerna marknadsfördes ofta på ett roligt och slagkraftigt vis, exempelvis den klassiska reklamfilmen där de hoppar en Invader ur en lastbil och men också genom klatschiga slogans som Kawasaki – ”The Hottest thing on Snow” där katalogen föreställde en tändsticksask. Det erbjöds även ett komplett klädprogram med hjälmar och matchande overaller.
Interceptor
Tiden 1978-81 var modellprogrammet relativt oförändrat men till 1982 introducerades en ultraläcker svartlackerad skapelse som döpts till Interceptor Maskinen, som var tillverkad i 601 exemplar, vann Sno-Goers prestigefyllda test över vilken tillverkare som kunde bygga den snabbaste produktionsskotern. Interceptor var en breddad och kortad variant av Invader med uppgiven torrvikt på runt 200kg. Mattan var kortad från 121 till 116 tum och spårvidden ökad från Invaders 31 till 34 tum. Under huven satt en 86hk/8200rpm 72x65mm dubbelstiftad 550 kubiks twin med dubbla pipor. Inför 1983 fanns prototyper med individuell framvagn av teleskoptyp och planer på ett smörjsystem för slides.
Men mörka moln seglade upp på horisonten när snön uteblev i Nordamerika under flera i år början av 1980-talet samtidigt som lågkonjunkturen höll kontinenten i ett hårt grepp. Kawasaki Japan började då snegla på snöskoterdivisionen och kom ganska snart fram till att skotertillverkning var ett bottenlöst hål varpå man lade ned tillverkningen med omedelbar verkan våren 1982.
Med facit i hand kan vi se att Kawasakis tajming i snöskoterbranschen inte var den bästa. Oljekrisen 1973 förändrade skoterbranschen i grunden och under den period Kawaski försökte slå sig in försvann tunga namn som Mercury, Evinrude / Johnsson, AMF / Harley Davidson, Arctic-Cat följt av John Deere och Polaris var nära likvidation 1981. Tyvärr blev det en kort period för Kawasaki som snöskotertillverkare men vi kommer alltid att minnas de snygga Invader-modellerna och den mytomspunna Interceptorn. Man dock säga att lite av deras avtryck lever kvar eftersom det gröna i Arctic Cat från början signalerade att skotern hade en prestandamotor från Kawasaki. Arctic-Cat har som bekant behållit Kawasakis gröna signaturfärg till denna dag.
Intryck 1980 Invader 4/6 LTD
Med en relativt normal spårvidd för det sena 70-talet beter den sig som touringskotrar från samma tid. Tyngdpunkten är låg och ger ett stabilt intryck även om väghållningen inte kan jämföras med renodlade sportmaskiner som exempelvis Ski-doo RV. Detta var en Grand Turer då LTD hade prestanda som en riktig sportmaskin men samtidigt var bekväm nog för passagerare. En fullutrustad ”top of the line” modell med kombinerad luftkylare och värmeväxlare för varma vårdagar, intern drivning, hyvokedja och separat oljesmörjning för att nämna några detaljer.
Glaciärgrön metallic
Invaderns formgivning för tankarna Star Wars och det nedfällbara lyset och den kvadratiska instrumenteringen är som hämtad från en Countach. Den breda dynan med förvaringsutrymme baktill känns lyxig och det finns gott om plats för passageraren som även har ett par handtag att hålla sig i. Från det kromade styret till huvemblemen märks det att Kawasaki USA hämtade vad de kunde från motorcykeldivisionen och bygget andas kvalitet till skillnad från många andra nordamerikanska tillverkare från samma tid. Huven är lackerad i ”glacier green” vilket är en sk. flip/flop metallicfärg som växlar mellan blå och grön beroende på ljuset. Den dubbelstiftade, kolvstyrda 440-motorn på runt 80hk med dubbla pipor var hela tiden Kawasakis trumfkort och har en väldigt fin ton och vibrationsfri gång men behöver komma upp i varv innan den börjar dra ordentligt. Kawasakis variatorer funderar mycket bra och överlag andas maskinen kvalitet även om tidens tand tagit ut sin beskärda del så här runt 40 år senare.
Saker att se upp med på dessa maskiner är vevaxelns packboxar som har tendens att ge upp över tid samt att förgasarnas ”power jet” munstycken kan trilskas. Det är vanligt att plastpanelerna runt instrument och torpedvägg spricker likaså baljan. Reservdelar går att få tag på för den med tålamod men detaljer som exempelvis rutorna till LTD är svåra att få tag på. Generellt är Kawasakis skotrar underskattade eftersom inte så många har en personlig relation till dem. Det är fyndläge med andra ord!