Tänkte vädra lite tankar och funderingar kring stadigt uppåtgående friåkningstrenden samt tankar kring den ultimata lekmaskinen för friåkning så här innan helgen och fjällresa återigen.
Jag har åkt skoter sedan barnsben och tillbringat varenda vinter jag levt uppe i arjeplogsfjällen då min familj har stuga där, så även min sambos familj.
Har kört renodlad friåkning sedan 2006/2007 någon gång och är inte direkt purfärsk inom området. Jag och ett antal kompisar körde då korta maskiner och klättrade/skråade/hoppade (younameit) och tog oss till alla ställen vi åker i dagsläget med 154"++ maskiner, visst det tog oss bra mycket längre tid att ta oss dit, men vi hade så jävla roligt på vägen ändå!
Nu åker alla mountainmaskiner, och nog fan är det sjukt jävla roligt! Annars spenderar man inte all ledig tid och den sjuka summan pengar man gör på detta intresse!
Men är det riktigt lika roligt? Vart tog den extrema utmaningen vägen??
Missförstå mig inte, visst fan kör vi fast, rullar skotrarna stup ikvarten och kör sjuka linjer man knappt tror på. Men börjar det inte bli vardagsmat?
Nu ska alla vara värst, vara allmänt stöddig att man bortser från allt som inte innebär sjuk teknisk skogsåkning, mig själv inräknad..
Jag har börjat fundera på att gå ner i mattlängd till 146" för att få tillbaka den extra kryddan och utmatningen att få hänga av de längre maskinerna i skogen
Min tanke på maskin som jag vill ha: 146" med 2,5-3" kammar, boggie som jag kan ställa lite transfer på (typ ezryde/timbersled) för att inte slå över, smal jävla framvagn för att fortfarande ha samma smidighet i skogen samt värre dämpare för våråkningen med hopp/dropp
Va säger ni om den snabbt växande trenden?
Jag har åkt skoter sedan barnsben och tillbringat varenda vinter jag levt uppe i arjeplogsfjällen då min familj har stuga där, så även min sambos familj.
Har kört renodlad friåkning sedan 2006/2007 någon gång och är inte direkt purfärsk inom området. Jag och ett antal kompisar körde då korta maskiner och klättrade/skråade/hoppade (younameit) och tog oss till alla ställen vi åker i dagsläget med 154"++ maskiner, visst det tog oss bra mycket längre tid att ta oss dit, men vi hade så jävla roligt på vägen ändå!
Nu åker alla mountainmaskiner, och nog fan är det sjukt jävla roligt! Annars spenderar man inte all ledig tid och den sjuka summan pengar man gör på detta intresse!
Men är det riktigt lika roligt? Vart tog den extrema utmaningen vägen??
Missförstå mig inte, visst fan kör vi fast, rullar skotrarna stup ikvarten och kör sjuka linjer man knappt tror på. Men börjar det inte bli vardagsmat?
Nu ska alla vara värst, vara allmänt stöddig att man bortser från allt som inte innebär sjuk teknisk skogsåkning, mig själv inräknad..
Jag har börjat fundera på att gå ner i mattlängd till 146" för att få tillbaka den extra kryddan och utmatningen att få hänga av de längre maskinerna i skogen
Min tanke på maskin som jag vill ha: 146" med 2,5-3" kammar, boggie som jag kan ställa lite transfer på (typ ezryde/timbersled) för att inte slå över, smal jävla framvagn för att fortfarande ha samma smidighet i skogen samt värre dämpare för våråkningen med hopp/dropp
Va säger ni om den snabbt växande trenden?