Har en ex med trasig cdi-box.Har försökt att få tagi en beg eller ny box,men det verkar svårt.Har ett äldre tänd system med brytare,till okänd yamaha modell tändläget verkar vara lika.Kan det fungera?Eller finns det något nyare cdi system som kan funka? Är det någon som har några tips vad man kan göra?
Yamaha ex 440-79 cdi-box
- Trådskapare mordillio
- Startdatum
Varför inte reparera den gamla då? Tekniken är inte mer konstig än vad man hittar i en gammal tv från 70-talet, det enda problemet brukar vara att elektroniken är ingjuten. Det gäller att hitta en metod att få loss gjutmassan utan att förstöra komponenter och kretskort innanför.
Vissa typer av gjutmassor blir "mjuka och spröda" om man kokar dem i vatten ett tag. Man låter den ligga i en kastrull som får koka på svag värme, då och då plockar man upp den och pillrar bort det som har lossnat av gjutmassan, sen lägger man ner den igen.
Andra gjutmassor löser sig i thinner, aceton eller liknande.
Och till sist finns det epoxy- och uretangjutmassor som är omöjliga att göra något åt.
Har du förresten uteslutit alla andra fel (spolar på tändplattan, tändspole, kabelfel etc)?
Vissa typer av gjutmassor blir "mjuka och spröda" om man kokar dem i vatten ett tag. Man låter den ligga i en kastrull som får koka på svag värme, då och då plockar man upp den och pillrar bort det som har lossnat av gjutmassan, sen lägger man ner den igen.
Andra gjutmassor löser sig i thinner, aceton eller liknande.
Och till sist finns det epoxy- och uretangjutmassor som är omöjliga att göra något åt.
Har du förresten uteslutit alla andra fel (spolar på tändplattan, tändspole, kabelfel etc)?
2SC1125 verkar vara en hård nöt att knäcka. Jag hittar inga uppgifter om den någonstans. I en del listor finns det en rad för den transistorn men inga data.
Det kanske är läge att titta på konstruktionen runt omkring den för att försöka komma fram till vad en transistor i den positionen rimligtvis borde ha för data...
Det finns en typ som heter 2SC1124, kisel NPN switchtransistor, 140 V / 1 A. Det är ju en sådan typ som man mycket väl kan tänka sig behövs någonstans i en CDI-modul. Det är inte omöjligt att 2SC1125 är rätt lik den, kanske annan kapsling, högre spänningstålighet eller någon liknande skillnad. Om man skulle sätta dit något "på känn" för att prova med skulle man kunna ta t ex BU407 (en transistor som brukar sitta i högspänningsdelen på små husvagns-tv, monokroma monitorer och liknande).
Det kanske är läge att titta på konstruktionen runt omkring den för att försöka komma fram till vad en transistor i den positionen rimligtvis borde ha för data...
Det finns en typ som heter 2SC1124, kisel NPN switchtransistor, 140 V / 1 A. Det är ju en sådan typ som man mycket väl kan tänka sig behövs någonstans i en CDI-modul. Det är inte omöjligt att 2SC1125 är rätt lik den, kanske annan kapsling, högre spänningstålighet eller någon liknande skillnad. Om man skulle sätta dit något "på känn" för att prova med skulle man kunna ta t ex BU407 (en transistor som brukar sitta i högspänningsdelen på små husvagns-tv, monokroma monitorer och liknande).
Torbjorn du som verkar kunna. Är cdi boxen istort sett bara en transistor? Vad är det i dom som brukar gå sönder?
/Pär
/Pär
Det beror på. I allra enklaste fall består en CDI-box av en tyristor, några dioder, en stor kondensator och några motstånd. Men de kan vara betydligt mer komplicerade också.
Det beror på vilka funktioner den ska klara av (elektronisk tändförställning, varvtalsbegränsning, konstant tändenergi oavsett varvtal etc).
Läs mer här:
http://eu.st.com/stonline/books/pdf/docs/4347.pdf
Det som brukar gå sönder av "elektriska skäl" är framför allt tyristorn och andra halvledare.
Men många fel orsakas av dåliga lödningar, komponenter som skakar sönder med tiden etc.
Man kan egentligen jämföra ett CDI-system med högspänningsdelen i en gammal tv från början av 70-talet, eller en elstängselapparat. Principen att generera högspänning genom att låta en kondensator ladda ur sig via en tyristor är densamma, och det är ungefär samma saker som brukar gå sönder. Bara synd att CDI-enheterna brukar vara ingjutna, de blir onödigt svåra att reparera på det sättet...
Det beror på vilka funktioner den ska klara av (elektronisk tändförställning, varvtalsbegränsning, konstant tändenergi oavsett varvtal etc).
Läs mer här:
http://eu.st.com/stonline/books/pdf/docs/4347.pdf
Det som brukar gå sönder av "elektriska skäl" är framför allt tyristorn och andra halvledare.
Men många fel orsakas av dåliga lödningar, komponenter som skakar sönder med tiden etc.
Man kan egentligen jämföra ett CDI-system med högspänningsdelen i en gammal tv från början av 70-talet, eller en elstängselapparat. Principen att generera högspänning genom att låta en kondensator ladda ur sig via en tyristor är densamma, och det är ungefär samma saker som brukar gå sönder. Bara synd att CDI-enheterna brukar vara ingjutna, de blir onödigt svåra att reparera på det sättet...
CDI står för Capacitor Discharge Ignition.
Ett "traditionellt" tändsystem med brytare (eller de flesta elektroniska tändsystem på bilar) bygger på att man lagrar energi magnetiskt, i tändspolens järnkärna. När strömmen bryts genom primärlindningen får man ut energin i form av en kort spänningspuls.
Sådana system fungerar ju bevisligen ganska bra (och har gjort det i bortåt 100 år också). Men de har vissa nackdelar. Tändspolen blir rätt stor och tung eftersom järnkärnan måste vara stor för att kunna lagra tillräcklig energi. Tändspänningen sjunker fort om strömmen leds bort till jord någonstans (fukt, sotiga tändstift etc). Och till sist stiger spänningen rätt långsamt när tändpulsen kommer, det gör att tändläget blir osäkert vid höga varvtal, det kan variera beroende på elektrodavstånd, skarpa eller rundbrända elektroder etc.
Men på 60-talet, när det började dyka upp en sorts halvledarkomponenter som kallas tyristorer (eller SCR, Silicon Controlled Switch), fick man möjlighet att göra tändsystem på ett annat sätt.
Man låter en kondensator (capacitor på engelska) laddas upp till en lämplig spänning, oftast några hundra volt. Man tar till kondensatorn så stor att den kan lagra lagom med energi för en tändpuls. När det är dags att ge en tändpuls så får en tyristor ladda ur kondensatorn via tändspolens primärlindning. På sekundärsidan får man ut en kanske 100-200 gånger högre spänning. som man skickar till tändstiften.
Se länken jag postade förut!
Ett "traditionellt" tändsystem med brytare (eller de flesta elektroniska tändsystem på bilar) bygger på att man lagrar energi magnetiskt, i tändspolens järnkärna. När strömmen bryts genom primärlindningen får man ut energin i form av en kort spänningspuls.
Sådana system fungerar ju bevisligen ganska bra (och har gjort det i bortåt 100 år också). Men de har vissa nackdelar. Tändspolen blir rätt stor och tung eftersom järnkärnan måste vara stor för att kunna lagra tillräcklig energi. Tändspänningen sjunker fort om strömmen leds bort till jord någonstans (fukt, sotiga tändstift etc). Och till sist stiger spänningen rätt långsamt när tändpulsen kommer, det gör att tändläget blir osäkert vid höga varvtal, det kan variera beroende på elektrodavstånd, skarpa eller rundbrända elektroder etc.
Men på 60-talet, när det började dyka upp en sorts halvledarkomponenter som kallas tyristorer (eller SCR, Silicon Controlled Switch), fick man möjlighet att göra tändsystem på ett annat sätt.
Man låter en kondensator (capacitor på engelska) laddas upp till en lämplig spänning, oftast några hundra volt. Man tar till kondensatorn så stor att den kan lagra lagom med energi för en tändpuls. När det är dags att ge en tändpuls så får en tyristor ladda ur kondensatorn via tändspolens primärlindning. På sekundärsidan får man ut en kanske 100-200 gånger högre spänning. som man skickar till tändstiften.
Se länken jag postade förut!