I alla renoveringar sitter kvalitén i detaljerna och skicket på smådelar som bultar, brickor och muttrar bidrar stort till helhetsintrycket. Men hur skall man göra med gulkromaterade (guldfärgade) delar? Denna fråga har legat och gnagt i många år hos undertecknad men nu funnit en lösning.
Text: Robert Olsson I Foto: Stefan Sund
Det visade sig vara svårt om inte omöjligt att få detta utfört av ett proffs utan en massa krångel, så slutsatsen blev att själv är bäste dräng. Det är dessutom något mycket tillfredställande med att inte behöva lämna bort saker. Givetvis var det ett risktagande och initialt kändes det som chanserna att lyckas var 50/50 men om det gick åt skogen skulle jag kunna intala mig att jag åtminstone försökt. Helst då utan att bränna ner kåken eller få exploderande syra i ansiktet.
Vadå förzinkning?
Med tanke på att detta är en snöskotertidning samt att kemi inte är min starka sida får ni tyvärr lov att hålla tillgodo med följande förklaring. Förzinkning är en process där materialet ytbehandlas så ett skyddande lager av zink tillförs. I detta fall sker det genom elektroplätering där man genom att skicka ström i en zinkjonslösning (elektrolyslösning) tillför zink till önskad detalj exempelvis en plåtbit. Plattor av zink hängs på hinkens sidor och utgör ”anod” vilket är positivt laddad pol och plåtbiten kallas ”katod” och är vår negativa pol. Ström i lagom mängd 2-5V tillförs och efter 20-30 minuter har plåtbiten belagts med ett lager zink samtidigt som zinkplattorna vid hinkens sidor oxiderat. Det är teorin i alla fall.
En förzinknings-kit som inkluderar passiviseringssteget (mer om det längre fram) beställdes från engelska Classic Plating på Ebay för ungefär en tusenlapp. För att vara exakt var detta en zink/nickel kit men principen är detsamma som med enbart zink. Snart dök det upp en hink med allsköns kemiska påsar. Manualen var lättläst och med hjälp att ett dussin YouTube-klipp klarnade bilden så pass att man jag vågade börja experimentera. För det är just det man måste göra. The devil is in the detail heter det på engelska och ett projekt av detta slag kan te sig relativt simpelt men har många fallgropar och som med all kemi så är noggrannhet ett måste. Likaså säkerhet och därför bör man ikläda sig lämplig skyddsutrustning. För att tillföra ström kan man använda batterier eller en batteriladdare men det mest tillförlitliga sättet är att skaffa ett laboratorieaggregat eftersom man då har mer kontroll över ström och spänning. Slutligen är en multimeter användbar för att mäta och dubbelkolla spänningen. Detta ingår inte i kittet. Det är också lämpligt att skaffa en luftpump till akvarium för att röra om elektrolyslösningen medan elektropläteringen pågår så att zinken lättare kan nå in i hörn och skrymslen men en sån ingår inte heller. Dessutom behöver man skaffa ett antal hinkar i propylenplast för att förvara vätskorna i. Dessa är märkta med ”pp” undertill och finns på många ställen.
Kromatering
Det finns fantastiskt nog en genväg eftersom det egentligen är två processer. Det första steget är att förzinka, låt oss säga en plåtbit, med allt vad det innebär. Steg två är att man välja att ge den ett skyddande kromateringslager. Det kallas att kromatera/passivisera vilket ger ytterligare ett anti-korrosionsskydd, bättre elektriskt ledande egenskaper samt bättre vidhäftningsförmåga inför eventuell lackering. Men viktigast av allt – det är jäkligt snyggt! Det går att kromatera i olika färger exempelvis kan man behålla den silverblank, gul- eller blåkromatera den. Vi skall inte blanda ihop kromatering med förkromning vilket är en helt annan process.
Genväg
Genvägen består i att när vi köper en bult från järnaffären är den redan förzinkad och därför kan vi gå direkt till kromateringssteget. Först måste den tvättas i ett avfettningsbad för att sedan sköljas och därefter kort doppas i utspädd salpetersyra för att göra ytan mottaglig. Sedan sköljs den inför passiviseringsbadet för att slutligen doppas helt kort i vatten. Därefter torkas bulten i en ugn eller med hjälp av en fön. En fön är ganska bra för det bör inte vara några droppar kvar på bulten. Akta bara så du inte blåser för hårt för då kan du blåsa av kromateringslagret.
Hela processen tar inte mer är några minuter per bult. Jag hade problem med att gulkromateringen släppte men när jag först kromaterade den i blankt passivat en stund och sedan i gult skedde en klar förbättring. Vidare är det noga att man inte rör vid gulkromateringen tills den härdat. Vissa bultar fungerade mycket bättre än andra så troligen har det stor betydelse hur de är förzinkade från fabrik. När man gulkromaterar är det viktigt att tänka på att inte bada detaljerna för länge då de har en tendens att bli mörkare när passivatet härdat vilket kan ta upp till 48 timmar. Kemin är lite petig med temperaturen så man bör inte göra detta när det är kallare än 20 grader men detta kan lösas exempelvis med doppvärmare.
Slutsats
Om man väljer att bara kromatera nya bultar från järnhandeln tror jag knappast man kan misslyckas även om det blir ett visst svinn på experimentkontot. Det är då möjligt att få ner kostnaden radikalt genom att bara skaffa salpetersyra och kromateringsvätskor. Jag misstänker dock att man ganska snart hittar diverse broms – och boggifästen m.m. som man också vill fräscha upp så min rekommendation är att övervinna rädslorna och gå All In på ett komplett kitt.
På det hela taget tycker jag det gått över förväntan och jag tror en nyckel är att jag har kostat på tillbehören som nämnts ovan såsom labboratorieaggregatet och inte genat någonstans. Därför har det hittills inte uppstått alltför många mystiska fel (fast några har det ändå blivit). Det är när det går snett som vi amatörer tröttnar ur. Vi kan helt enkelt för lite för att förstå och felsöka vad vi gjort fel. Låt dock inte det avskräcka dig – är du av den noggrannare typen och villig att lägga några timmar så är detta absolut möjligt att klara av. Det blir galet snyggt kan jag intyga!
