Thundercat 1000 får nog anses vara bland det styggare man kunde uppbringa sent 90-tal? Någon som minnns om det var 172 eller 182hk dom enligt utsago skulle ha?
Detta kan mycket möjligt vara det enda vettiga som Arctic Cat någonsin tillverkat.
Min dåvarande svärfar hade en XCR 800 med den fula grodhuven. Själv hade jag en Indy Trail 488, och var på den tiden nöjd med den effekt den hade.
En kväll när jag och dåvarande flickvännen skulle gå på den lokala macken och köpa filmgodis så gav han mig nyckeln till den där besten. Jag var då alltså 15 år.
Nervös med darrande fingrar tryckte jag in nyckeln och vred om.
Skotern hade stått ute och ni som själva har provat vet att det krävs en karl för att ens dra runt eländet i -15 grader. Inget för kvinnor, barn och 15 åriga grabbar på 60 kilo.
Jag slet för kung och fosterland och tro fan att jag fick den att gå runt, tjugga...tjugga...tjugga. YES! Ett drag till så var monstret igång.
Själv var jag euforisk och visste varken ut eller in. Allt jag kunde tänka på var den fantastiska sången från trippeln. Den var utrustad med ett trimsystem från SLP om jag inte missminner mig. Sen var även variatorerna ordnade, så skotern var en dåtida värsting, det är helt klart.
Tidigare hade jag tänkt tanken att om jag hade riktigt jävla tur så kanske jag skulle få chansen att prova någon av hans skotrar, men jag vågade aldrig fråga. Svärfarn hade en sprillans RMK800, en 600sks och en XCR800.
Nu hade stunden äntligen kommit. Med darrande armar styrde jag iväg mot leden och gasresponsen var brutal, det var helt sjukt. Jag var alltså van min 56hk fläktkylda Trail och det värsta jag då hade provat var polarens 500sks på 80hk.
När jag lyckats få mig ut på leden så ser jag att den är nysladdad och fin. Jag sitter alltså på min drömskoter, bakom mig har jag min tonårsförälskelse och det känns som att vi är på väg mot framtiden.
Efter en knapp kilometer så kan jag inte hålla mig. Jag planterar gasen mot handtaget och en helt sjuk känsla av acceleration infinner sig. Skotern ylar, jag ylar, tjejen skrattar högljutt och det var nog ett av de absolut bästa ögonblicken i mitt liv. Jag håller stumt tills hastighetsmätaren passerar 130km/h, sen vågar jag inte längre.
Jag åker i normalt tempo till macken.
När jag väl kommer fram så märker jag att jag inte har någon kraft kvar i benen, armarna, ja allt är bara så omvälvande!
Vi handlar typ ett kilo godis och åker hem igen.
Mina dåvarande polare tittade verkligen avundsjukt på mig när jag satte mig på XCRen, drog igång den och lät den tala högljutt på leden bort från macken. Ljudet... LJUDET var helt jävla otroligt i den här skotern!!!
Det här är alltså mer än tio år sedan, och jag kan fortfarande minnas varje sekund av den här fantastiska färden. Jag hade nog precis fyllt femton och jag hade aldrig upplevt acceleration i någon direkt omfattning.
Den här kvällen, samt friluftsdagen då jag fick låna svärfars sprillans RMK 800 måste vara bland de lyckligaste minnen jag har i mitt liv. Men friluftsdagen kan jag berätta om någon annan gång. :happy:
Vad är då kontentan av det hela? Trecylindriga skotrar ger glädje till alla som kör en och det är förjävligt att man har övergivit konceptet och tillverkar skotrar som ser förjävliga ut och låter som skit (2-cyl, & 4-t).
Även om en dator aldrig aldrig kan återge ljudet och känslan av en 3-cyl så länkar jag till ett klipp som iallafall visar lite hur det är att köra 3-cyl.
http://www.youtube.com/watch?v=zi5eEWZH8Xw&feature=related