Innan du läser: Det här inlägget är fruktansvärt långt. Vill du läsa det rekommenderar jag att du gör dig en kopp kaffe och lutar dig tillbaks.
Det hela börjar en otroligt snörik juldag år 2002. Jag är då precis fyllda 11-år och sitter vid köksbordet och äter frukost och är nöjd över de klappar jag fick kvällen innan när tomten var på besök.
Genom fönstret ser jag hur ett vackert ett lager snö täcker gårdsplanen som natten innan var till större delen täckt med is och skare.
Solen strålar på en klarblå himmel och vad jag kan se genom det lilla fönstret så syns inte ett enda moln på denna himmel.
Då jag alltid varit en vintermänniska slänger jag snabbt i mig gröten som mor kokat ihop, lämnar tallriken på bordet och springer ut i hallen där min då svarta/babyblå overall från fjällräven hängde. Jag mer eller mindre hoppar i den, slänger på mig ett par tjocksockar som min mormor stickat och pressar ner mina fötter i dom lite för små stövlarna.
Jag får med mig mössan och handskarna i farten då jag mer eller mindre redan är ute genom dörren.
Väl ute på gårdsplanen märker jag att det snöat rejält under natten, för på gårdsplanen ligger det nästan 40cm med snö. Det vita guldet som vi alla älskar.
Jag tar min snowracer och drar den upp för backen bredvid gården. Det går fruktansvärt tungt i lutningen och den djupa snön. Men efter mycket pustande och en nu väldigt varm overall så är jag längst uppe i backen. Jag blickar ut över gården, och tänker att en dag som denna inte kan bli annat än riktigt rolig.
Nästan längst ner i backen finns ett litet hopp som jag och min äldre bror byggt. Nu är det visserligen täckt i snö så det knappt syns, men jag har en ungefär aning om vart det är och sparkar iväg med blicken låst på det ställe där jag är säker på att hoppet står.
Det känns som att jag når 100km/h när jag susar ner för backen på min snowracer.
Plötsligt har jag inte längre någon kontakt med marken. Istället flyger jag som en fågel i luften, åtminstone känns det så.
När jag återfår markkontakt är det med en rejäl smäll. Och jag känner direkt att något är fel med snowracern.
Attans! Skidan fram har spruckit i fästet till styrstången..Så mycket kul blev den dagen.
Ledsen och förbannad springer jag in i huset, utan att tänka på att sparka av mig snön innan.
Springer in på pappas kontor och tvingar fram att jag behöver hans hjälp med att laga den.
Pappa tittar ut genom kontorsfönstret och vänder sig åter mot mig.
"Vill du fortfarande prova skotern?" Frågar han.
Gråten försvinner på ögonblicket av en sekund. Upprymd av frågan försöker jag ändå att kontrollera mig. Men svaret är ju ett självklart ja.
"Okej. Om du lyckas starta den så får du köra i backen."
Utan att svara springer jag ut till skotern. Sätter mig på dynan och tittar på nyckeln.
Jag funderar ett tag och försöker komma ihåg hur det har sett ut när pappa har gjort det.
Jag kommer ihåg att han vikt den där svarta saken neråt. Sen har han vridit på nyckeln. Var det dra i snöret han gjorde sist?
Äsch, jag provar det i den ordningen. Det kan väl inte skada tänker jag.
Jag viker ner den svarta saken, vrider nyckeln så långt till höger jag kan och tar ett stadigt grepp om handtaget, med vänster fot i fotholken på vänstra fotsteget och höger fot nere i snön.
1,2,3! Och så tar det stopp. Det var fruktansvärt trögt att dra i snöret. Så jag provar igen, och igen, och igen. Till slut ger jag upp då inget verkar hända.
Frustrerad som jag nu lyckas blivit sätter jag mig ner och funderar igen.
Jag vägrar ge mig! Har jag fått chansen ska jag bannemig lyckas!
Förvirrat börjar jag pilla på allt som går och drar upp den röda knappen på styret. Ska den verkligen gå att dra upp?
1,2,3! Nu gick den inte lika trögt. Men det berodde nog på att jag dragit lite tidigare tänkte jag. Återigen tar jag ett stadigt grepp om handtaget, och tar i för allt jag är värd.
Jag blir överöst av lycka! Skotern startar! Vad jag hade gjort som fick den att starta visste jag inte, men den startade.
Sprallig och förväntansfull springer jag in i huset och skriker till pappa att jag fått igång skotern.
Han nästan springer ut på bron, tittar på skotern. Och sen ler han mot mig.
"Ja? Du måste ju ha hjälm innan du ger dig iväg begriper du väl?"
Springer genast till skrubben där vi har alla hjälmar, river ner hela hyllan och tar min hjälm. Springer ut på bron till pappa och visar upp att jag har hämtat den.
"Ta på dig den, se till så att den verkligen sitter. Sen får du ta det lugnt när du kör, och bara i backen här bredvid så att jag kan se dig hela tiden. Okej?"
Självklart var detta okej så jag tog på mig hjälmen och sprang ut till skotern igen.
Den lät lite konstigt tyckte jag. Men det kanske går till sig tänkte jag.
Så, jag satte mig på skotern. Greppade hårt om styret och gasade försiktigt.
Den ville först inte röra sig en millimeter. Men efter lite mer gas så började den sakta röra sig framåt.
Den pressade den nyfallna snön framför sig några meter, sen började den gå ovanpå snön. Men den lät fortfarande konstigt. Av ren lycka kom jag åt den svarta saken med knät när jag ställde mig upp, så den återgick till det läget den var i innan jag vek den neråt. Oh, nu lät den ju som den gjorde när pappa brukade köra!
Jag smög formligen fram till botten av backen. Tittade upp mot toppen och tänkte att detta var en dröm som äntligen blivit sann.
Jag körde lugnt, de första 2-3 metrarna. Sen gasade jag på lite mer!
Nu kändes det som att jag flög upp för backen. Jag kunde inte se det, men jag visste att jag hade det största leende på läpparna jag någonsin haft.
Hela dagen körde jag upp och ner för backen. Utan att tänka på något annat.
Till sist blev det mörkt ute, och jag såg pappa stå och vinka ute på bron.
Jag fick helt enkelt åka ner.
Det visade sig vara dags för middag, och pappa tyckte att jag hade kört tillräckligt för idag. Det tyckte givetvis inte jag. Men jag tänkte att om jag gick och la mig riktigt tidigt så skulle jag vakna tidigare imorgon, och kanske skulle jag få köra även hela dagen då.
Tänk att en Yamaha ET340 P kunde vara så fruktansvärt rolig.
Det här kan nog vara ett av de absolut längsta foruminlägg som gjorts på det här forumet.
Och har du läst hela vägen hit: Hatten av för ditt tålamod.
Poängen med det här inlägget är helt enkelt att det är få saker som är så frustrerande som att inte få ha råd till att göra det man verkligen vill.
Men, förhoppningsvis är detta den sista vintern jag måste plågas i kropp och sinne över att höra och se folk som har så kul man kan ha.
Nästa vinter har jag lika kul som er andra.
Det snackas om allting som har med skoteråkning att göra på det här forumet.
De flesta av oss har nog haft det som ett intresse sen barnsben. Men, det är inte alltid en dröm går i uppfyllelse.
Därför tänker jag berätta om mitt intresse för skoteråkning, och hur jag sen 11-års ålder ständigt blivit motarbetad av högre makter för att få hålla på med den livsstil som ligger mig varmast om hjärtat.
Annorlunda läsning jag vet, men jag skriver av mig frustrationen som ständigt uppstår
.De flesta av oss har nog haft det som ett intresse sen barnsben. Men, det är inte alltid en dröm går i uppfyllelse.
Därför tänker jag berätta om mitt intresse för skoteråkning, och hur jag sen 11-års ålder ständigt blivit motarbetad av högre makter för att få hålla på med den livsstil som ligger mig varmast om hjärtat.
Annorlunda läsning jag vet, men jag skriver av mig frustrationen som ständigt uppstår
Det hela börjar en otroligt snörik juldag år 2002. Jag är då precis fyllda 11-år och sitter vid köksbordet och äter frukost och är nöjd över de klappar jag fick kvällen innan när tomten var på besök.
Genom fönstret ser jag hur ett vackert ett lager snö täcker gårdsplanen som natten innan var till större delen täckt med is och skare.
Solen strålar på en klarblå himmel och vad jag kan se genom det lilla fönstret så syns inte ett enda moln på denna himmel.
Då jag alltid varit en vintermänniska slänger jag snabbt i mig gröten som mor kokat ihop, lämnar tallriken på bordet och springer ut i hallen där min då svarta/babyblå overall från fjällräven hängde. Jag mer eller mindre hoppar i den, slänger på mig ett par tjocksockar som min mormor stickat och pressar ner mina fötter i dom lite för små stövlarna.
Jag får med mig mössan och handskarna i farten då jag mer eller mindre redan är ute genom dörren.
Väl ute på gårdsplanen märker jag att det snöat rejält under natten, för på gårdsplanen ligger det nästan 40cm med snö. Det vita guldet som vi alla älskar.
Jag tar min snowracer och drar den upp för backen bredvid gården. Det går fruktansvärt tungt i lutningen och den djupa snön. Men efter mycket pustande och en nu väldigt varm overall så är jag längst uppe i backen. Jag blickar ut över gården, och tänker att en dag som denna inte kan bli annat än riktigt rolig.
Nästan längst ner i backen finns ett litet hopp som jag och min äldre bror byggt. Nu är det visserligen täckt i snö så det knappt syns, men jag har en ungefär aning om vart det är och sparkar iväg med blicken låst på det ställe där jag är säker på att hoppet står.
Det känns som att jag når 100km/h när jag susar ner för backen på min snowracer.
Plötsligt har jag inte längre någon kontakt med marken. Istället flyger jag som en fågel i luften, åtminstone känns det så.
När jag återfår markkontakt är det med en rejäl smäll. Och jag känner direkt att något är fel med snowracern.
Attans! Skidan fram har spruckit i fästet till styrstången..Så mycket kul blev den dagen.
Ledsen och förbannad springer jag in i huset, utan att tänka på att sparka av mig snön innan.
Springer in på pappas kontor och tvingar fram att jag behöver hans hjälp med att laga den.
Pappa tittar ut genom kontorsfönstret och vänder sig åter mot mig.
"Vill du fortfarande prova skotern?" Frågar han.
Gråten försvinner på ögonblicket av en sekund. Upprymd av frågan försöker jag ändå att kontrollera mig. Men svaret är ju ett självklart ja.
"Okej. Om du lyckas starta den så får du köra i backen."
Utan att svara springer jag ut till skotern. Sätter mig på dynan och tittar på nyckeln.
Jag funderar ett tag och försöker komma ihåg hur det har sett ut när pappa har gjort det.
Jag kommer ihåg att han vikt den där svarta saken neråt. Sen har han vridit på nyckeln. Var det dra i snöret han gjorde sist?
Äsch, jag provar det i den ordningen. Det kan väl inte skada tänker jag.
Jag viker ner den svarta saken, vrider nyckeln så långt till höger jag kan och tar ett stadigt grepp om handtaget, med vänster fot i fotholken på vänstra fotsteget och höger fot nere i snön.
1,2,3! Och så tar det stopp. Det var fruktansvärt trögt att dra i snöret. Så jag provar igen, och igen, och igen. Till slut ger jag upp då inget verkar hända.
Frustrerad som jag nu lyckas blivit sätter jag mig ner och funderar igen.
Jag vägrar ge mig! Har jag fått chansen ska jag bannemig lyckas!
Förvirrat börjar jag pilla på allt som går och drar upp den röda knappen på styret. Ska den verkligen gå att dra upp?
1,2,3! Nu gick den inte lika trögt. Men det berodde nog på att jag dragit lite tidigare tänkte jag. Återigen tar jag ett stadigt grepp om handtaget, och tar i för allt jag är värd.
Jag blir överöst av lycka! Skotern startar! Vad jag hade gjort som fick den att starta visste jag inte, men den startade.
Sprallig och förväntansfull springer jag in i huset och skriker till pappa att jag fått igång skotern.
Han nästan springer ut på bron, tittar på skotern. Och sen ler han mot mig.
"Ja? Du måste ju ha hjälm innan du ger dig iväg begriper du väl?"
Springer genast till skrubben där vi har alla hjälmar, river ner hela hyllan och tar min hjälm. Springer ut på bron till pappa och visar upp att jag har hämtat den.
"Ta på dig den, se till så att den verkligen sitter. Sen får du ta det lugnt när du kör, och bara i backen här bredvid så att jag kan se dig hela tiden. Okej?"
Självklart var detta okej så jag tog på mig hjälmen och sprang ut till skotern igen.
Den lät lite konstigt tyckte jag. Men det kanske går till sig tänkte jag.
Så, jag satte mig på skotern. Greppade hårt om styret och gasade försiktigt.
Den ville först inte röra sig en millimeter. Men efter lite mer gas så började den sakta röra sig framåt.
Den pressade den nyfallna snön framför sig några meter, sen började den gå ovanpå snön. Men den lät fortfarande konstigt. Av ren lycka kom jag åt den svarta saken med knät när jag ställde mig upp, så den återgick till det läget den var i innan jag vek den neråt. Oh, nu lät den ju som den gjorde när pappa brukade köra!
Jag smög formligen fram till botten av backen. Tittade upp mot toppen och tänkte att detta var en dröm som äntligen blivit sann.
Jag körde lugnt, de första 2-3 metrarna. Sen gasade jag på lite mer!
Nu kändes det som att jag flög upp för backen. Jag kunde inte se det, men jag visste att jag hade det största leende på läpparna jag någonsin haft.
Hela dagen körde jag upp och ner för backen. Utan att tänka på något annat.
Till sist blev det mörkt ute, och jag såg pappa stå och vinka ute på bron.
Jag fick helt enkelt åka ner.
Det visade sig vara dags för middag, och pappa tyckte att jag hade kört tillräckligt för idag. Det tyckte givetvis inte jag. Men jag tänkte att om jag gick och la mig riktigt tidigt så skulle jag vakna tidigare imorgon, och kanske skulle jag få köra även hela dagen då.
Tänk att en Yamaha ET340 P kunde vara så fruktansvärt rolig.
Det var såhär det gick till när jag verkligen insåg att detta var grymt roligt och något jag verkligen ville syssla med. Denna Yamaha hade jag fram tills det att jag var 16 år gammal. Då skar den rejält, och vi ville inte lägga några större pengar på den så den gick i graven. Jag valde tyvärr en fruktansvärt dålig linje på gymnasiet och fick inget jobb. Och då mor och far skaffade ett jordbruk spenderades all ledig tid åt att jobba. Vilket jag fick betalt för. Men aldrig så det räckte till en ny skoter. Jag kom ihåg att jag satt och kollade på Arctic Cats modellprogram för 2003. Och då ville jag verkligen ha en F7a. Men, prislappen var ju på tok för hög för en tonåring utan pengar och mina föräldrar har alltid varit lite av den gamla skolan. "Vill du ha det, får du tjäna ihop till det".
Så, jag tänkte att efter gymnasiet skulle jag bannemig hitta ett jobb och köpa en maskin! Så, jag fick ett jobb på ett jordbruk i trakten. Där skulle jag då köra traktor och utföra andra sysslor. Det enda jag hade i huvudet då var samma sak. Att få råd med en maskin. Att ta ett lån var inget jag ens hade en tanke på. Det var spara ihop till en maskin eller så fick jag vara utan. Efter 3 månader på den gården kom beskedet att företaget hade gått i konkurs. Och nästa vecka var vi alla utan arbete. Då stod jag med en lägenhet att betala och en bil som skulle tankas. Jävla skit tänkte jag rent ut sagt.
Det var dödsstöten för mitt skoterintresse. Jag var då 18 år gammal. Trodde att jag hade allt på det torra, men istället kom en våg och sköljde iväg allt. Jag fick ströjobb här och där. Men det var aldrig så att det räckte till något annat än hyra och mat. Så, jag fick säga upp lägenheten och flytta hem till pappa. Vid det här laget hade mina föräldrar skiljt sig och gått åt varsitt håll. FamiljeGården var nedlagd sen 1 år tillbaks.
Så, jag hamnade i ungdomsarbetslöshetens centrum. Vart jag än åkte, vart jag än ringde så var allt jag fick ett "Nej tack".
Frustrationen kom oftare och paniken över att inte ha någon framtid likaså. Ströjobben blev allt färre, och till slut fick jag även sälja bilen för att ha någon form av möjlighet till att leva. För det är svårt utan pengar, och pappa krävde dessutom en viss summa varje månad då jag bodde hos honom.
Jag fick efter 1,5 år som arbetslös äntligen en chans. Yrkeschaufförsutbildning via arbetsförmedlingen. Nu kom vändpunkten! Efter det här hade jag ju jobb garanterat sa dom! Och jag trodde verkligen på det. Problemet var bara att det då inom 1 år utbildades nästan 200 yrkeschaufförer via AF. Så när jag var kalr fanns det inte ett enda jobb som chaufför i staden där jag bor. Alla semesterersättningar var tillsatta nästan ett halvår innan det var aktuellt med jobb. Så, jag satt där med körkort värt flera 100.000:- men utan jobb. Att det skulle vara så jävla svårt att få jobb tänkte jag. Kompisar hade pappor som hade kontakter och allt vad det nu var, så dom hackade sig fram sakta men säker. Sen fick jag ett sommarjobb på en lagerterminal. Köra truck och så tänkte jag inte var så dåligt, och lönen var helt okej. Nu fanns chansen till en heltidstjänst! Men, när sommaren var slut tackade dom för sig och sa att dom skulle höra av sig när det behövdes folk.
Jag hamnade i en depression. Jag tappade rent ut sagt livslusten. Ingenting var längre roligt, allting var rent ut sagt skit.
Så, efter en period i mitt liv där jag inte brydde mig om någonting alls lyckades jag klanta mig så fruktansvärt att jag blev utan körkort i 2 år.
Här ska ni inte döma direkt, har ni varit i den situationen jag var hade ni förstått.
Men det behövdes likväl så en väckarklocka för att få mig att ta tag i mitt liv igen.
Iallafall lyckades jag spara ihop 30.000:- som var tänkt att lägga på skoter nu i höst. Jag ringde på flera, men varenda affär jag var på väg att göra resulterade i att någon annan hann före.
Jag skulle i söndags åka och hämta en maskin. Men då han som sålde fick förhinder var jag tvungen att vänta till igår. Då kom en dödsstöt till.
På den här lagerterminalen har jag nu jobbat extra i 2,5 år. Fortfarande ingen fast tjänst.
Nu har jag dock kommit in på en utbildning. Tungmekaniker! Och jag har mest troligt redan fått jobb efter avslutad utbildning. Dit ska jag på torsdag och prata om hur framtiden ser ut. Dock så kräver dom av mig att jag ska ta om CE-körkortet. Så, här är dödsstöten jag talade om. De 30.000:- jag hade sparat kommer nu istället läggas på en intensivkurs för att ta om C och CE.
Så, jag tänkte att efter gymnasiet skulle jag bannemig hitta ett jobb och köpa en maskin! Så, jag fick ett jobb på ett jordbruk i trakten. Där skulle jag då köra traktor och utföra andra sysslor. Det enda jag hade i huvudet då var samma sak. Att få råd med en maskin. Att ta ett lån var inget jag ens hade en tanke på. Det var spara ihop till en maskin eller så fick jag vara utan. Efter 3 månader på den gården kom beskedet att företaget hade gått i konkurs. Och nästa vecka var vi alla utan arbete. Då stod jag med en lägenhet att betala och en bil som skulle tankas. Jävla skit tänkte jag rent ut sagt.
Det var dödsstöten för mitt skoterintresse. Jag var då 18 år gammal. Trodde att jag hade allt på det torra, men istället kom en våg och sköljde iväg allt. Jag fick ströjobb här och där. Men det var aldrig så att det räckte till något annat än hyra och mat. Så, jag fick säga upp lägenheten och flytta hem till pappa. Vid det här laget hade mina föräldrar skiljt sig och gått åt varsitt håll. FamiljeGården var nedlagd sen 1 år tillbaks.
Så, jag hamnade i ungdomsarbetslöshetens centrum. Vart jag än åkte, vart jag än ringde så var allt jag fick ett "Nej tack".
Frustrationen kom oftare och paniken över att inte ha någon framtid likaså. Ströjobben blev allt färre, och till slut fick jag även sälja bilen för att ha någon form av möjlighet till att leva. För det är svårt utan pengar, och pappa krävde dessutom en viss summa varje månad då jag bodde hos honom.
Jag fick efter 1,5 år som arbetslös äntligen en chans. Yrkeschaufförsutbildning via arbetsförmedlingen. Nu kom vändpunkten! Efter det här hade jag ju jobb garanterat sa dom! Och jag trodde verkligen på det. Problemet var bara att det då inom 1 år utbildades nästan 200 yrkeschaufförer via AF. Så när jag var kalr fanns det inte ett enda jobb som chaufför i staden där jag bor. Alla semesterersättningar var tillsatta nästan ett halvår innan det var aktuellt med jobb. Så, jag satt där med körkort värt flera 100.000:- men utan jobb. Att det skulle vara så jävla svårt att få jobb tänkte jag. Kompisar hade pappor som hade kontakter och allt vad det nu var, så dom hackade sig fram sakta men säker. Sen fick jag ett sommarjobb på en lagerterminal. Köra truck och så tänkte jag inte var så dåligt, och lönen var helt okej. Nu fanns chansen till en heltidstjänst! Men, när sommaren var slut tackade dom för sig och sa att dom skulle höra av sig när det behövdes folk.
Jag hamnade i en depression. Jag tappade rent ut sagt livslusten. Ingenting var längre roligt, allting var rent ut sagt skit.
Så, efter en period i mitt liv där jag inte brydde mig om någonting alls lyckades jag klanta mig så fruktansvärt att jag blev utan körkort i 2 år.
Här ska ni inte döma direkt, har ni varit i den situationen jag var hade ni förstått.
Men det behövdes likväl så en väckarklocka för att få mig att ta tag i mitt liv igen.
Iallafall lyckades jag spara ihop 30.000:- som var tänkt att lägga på skoter nu i höst. Jag ringde på flera, men varenda affär jag var på väg att göra resulterade i att någon annan hann före.
Jag skulle i söndags åka och hämta en maskin. Men då han som sålde fick förhinder var jag tvungen att vänta till igår. Då kom en dödsstöt till.
På den här lagerterminalen har jag nu jobbat extra i 2,5 år. Fortfarande ingen fast tjänst.
Nu har jag dock kommit in på en utbildning. Tungmekaniker! Och jag har mest troligt redan fått jobb efter avslutad utbildning. Dit ska jag på torsdag och prata om hur framtiden ser ut. Dock så kräver dom av mig att jag ska ta om CE-körkortet. Så, här är dödsstöten jag talade om. De 30.000:- jag hade sparat kommer nu istället läggas på en intensivkurs för att ta om C och CE.
Det här kan nog vara ett av de absolut längsta foruminlägg som gjorts på det här forumet.
Och har du läst hela vägen hit: Hatten av för ditt tålamod.
Poängen med det här inlägget är helt enkelt att det är få saker som är så frustrerande som att inte få ha råd till att göra det man verkligen vill.
Men, förhoppningsvis är detta den sista vintern jag måste plågas i kropp och sinne över att höra och se folk som har så kul man kan ha.
Nästa vinter har jag lika kul som er andra.
